måndag 5 november 2012

Att våga ta språnget?

Som jag skrivit tidigare så har jag ett arbete, men vill ha ett annat. Jag har en fin och trygg tillsvidareanställning i Göteborgs stad. Nu bor jag ju inte i Göteborg längre, flyttade i somras. När jag snart skall börja arbeta efter föräldraledigheten, står jag inför knappt 3 timmars pendling varje dag. Inte för att jag bor långt från Göteborg, utan för att det tar 45 minuter från centralen till mitt jobb. Skulle jag köra bil blir ju pendlingstiden kortare, men kostnaderna ökar ju betydligt.

Så vad skall man göra då? Säga upp sig utan att ha fått något nytt? Det är ju svårt att få in foten någon annanstans, om man hela tiden har sina fötter på sitt nuvarande jobb. Då blir man ju beroende av de vanliga vägarna, dvs söka utlysta tjänster via arbetsförmedlingen. Det är väldigt smala vägar det. Jag har aldrig fått arbete via arbetsförmedlingen, jag har alltid kontaktat arbetsgivarna själv, börjat på timmar och när jag bevisat att jag är något att ha, fått en anställning. Men om man säger upp sig förlorar man ju även lyxen av att veta att kulorna rullar in. Jag är mer beroende nu av pengar än vad jag någonsin tidigare varit.

Långa pendlingsdagar innebär mindre tid till det jag älskar, min familj, min fritid och mina intressen. Pojkarna får lämnas på förskolan klockan 6 på morgonen. Men att jobba kvar innebär en ekonomisk trygghet. Så vågar man ta språnget och hoppas på att man landar på en stabil mark? Eller är det bara dumt att riskera den trygghet man har, genom ett idiothopp?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar