onsdag 12 december 2012

Ser du stjärnan i det blå

Vid den här tiden förra året satt jag och stickade stjärnor. Eller snara halvlåg i soffan. Jag var höggravid, stor som en val (på riktigt) kunde inte gå på grund av foglossning och livet var inte alls kul. Jag hittade ett mönster på stickade stjärnor på nätet, som jag tyvärr inte hittar tillbaka till nu.

Mina planer var som alltid grandiosa till en början. Det skulle stickas stjärnor, många stjärnor. Inslagna paket skulle prydas med lite stjärnglans, stjärnor skulle få följa med julkort. Men tillslut blev det bara tre. Samma sak hände ugglorna jag stickade, det blev bara tre tillslut.  Hur blir det då så här för mig allt som oftast? Efter lite rannsakan har jag kommit på hur det hela hänger ihop.

1. När man stickar den första har man ju bara ett mönster framför sig. Ord förklarar hur man skall göra. Det är roligt att se hur det växer fram. Man kanske stöter på lite problem, man löser dem. Mönstret blir en sak och det är roligt att se orden bli en form.

2. Den andra man stickar är den roligaste, nu vet man hur man skall göra, problemen är redan lösta. Det går fort och lätt. Men den där fascinationen över det färdiga resultatet får man ju inte, nu vet man ju redan hur det blir.

3. Den tredje stickar man lite pliktskyldigt. Man skulle ju sticka många. Men när jag närmar mig slutet på den tredje är jag så trött på mönstret, på resultatet att jag lägger de storslagna planderna åt sidan.

Ja, så funkar det för mig...

Liten uppdatering: Efter lite googlande hittade jag mönstret, gratis på Ravelry. Om du vill sticka en egen stjärna (eller många).

3 kommentarer:

  1. Så fina! Synd att du inte hittar mönstret igen. Hade varit fint att blanda såna stjärnor och stickade julkulor i granen!

    SvaraRadera