onsdag 21 augusti 2013

Blod svett och tårar

Jag har kommit till rad 12 på oket på min skogsmörkretkofta och hjälp vad det går segt. Många olika färger på samma varv och räta och aviga huller om buller. De aviga varven är värst, jag får släppa garnet hela tiden och ta ett nytt grepp, för att sticka någon maska och sedan får jag ta nytt grepp igen. Naturligtvis vet jag att man kan sticka runt och klippa upp, men så modig är jag inte än (och det beror mer på att jag är rädd att symaskinen skall förstöra stickningen än själva klippet).

Garnet är totalt underbart, så mjukt och lent och lättstickat. Men själva mönstret blir jag inte klok på. Jag har sällan kännt mig så totalt lost i sticksammanhang, som jag gör när jag läser mönstret. Det skall bläddras fram och tillbaka mellan olika papper och de skrivna instruktionerna tycker jag är helt hopplösa, jag får läsa, läsa om igen, fundera lite och sedan börjar jag ana hur det skall vara. Jag vet inte om det beror på själva mönstret eller på mig (jag är inte helt frisk ännu) men knepigare mönster tror jag aldrig att jag läst. Nu känns det faktist lite som att jag svurit i kyrkan. Amen.

2 kommentarer:

  1. Rundstickning gör det mycket lättare som du själv skriver. I den tunika jag håller på med nu har jag stickat runt större delen men nu efter v-ringning och ärmintag så stickas den fram och tillbaka och då går det långsamt med de aviga varven. Och då har jag ändå bara två färger åt gången.
    Lent och lättstickat garn - gläd dig åt det! Låt det ta sin tid! Fint blir det säkert.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt, det behöver inte gå så fort. Helt magiskt fint blir det kan jag lova!

      Radera