fredag 9 augusti 2013

Neil Young och jag

 Den jag missade, 9/8 2008
 
Den jag var på 8/8 2013
 
För fem år sedan var förväntningarna på topp. Jag skulle äntligen få se Neil Young spela. Biljett till Way out west var köpt sedan länge, jag hade laddat och längtat. Fredagen tillbringades på festivalområdet, men det var ju lördagen som var den stora begivenheten. Ödet ville tyvärr annorlunda och 11 dagar innan utsatt datum drog min förlossning igång, Något som inte alls funnits med i beräkningen, förstagångsföderskor går ju alltid över tiden hade jag hört. Två minuter innan Neil Young började spela skrevs jag in på förlossningen och enligt tidningen slutade han spela strax innan tjugo över tolv. 00:18 är äldsta sonen född. Lite bittert var det ju, men jag hade ju en lite nyfödd att gosa med så det gjorde inte så mycket där och då. Men det har legat och gnagt lite.
 
Lyckan blev därför total när jag såg att han skulle spela även i år. Dyra biljetter köptes till mig och maken, pass byttes på jobbet. Barnvakt ordnades och lillkillen skulle sova borta för första gången. Men så blev det som det blev. Vid halv åtta nåddes vi av nyheten om inställd konsert. Besvikelsen var total och omöjlig att bortse från. Vi tog vårat pick och pack och åkte hem med en känsla av tommhet. Vi hade köpt biljetter till åreta way out west enkom för att se Neil och även om det är otroligt surt att få sätta in 3000 kronor på blåskontot, så är det mest den uteblivna upplevelsen som dominerar dagen tankar. Skulle han spela i Sverige igen köper jag nog inte biljett, det tycks som att de högre makterna har varit tydliga i sitt budskap, jag skall aldrig få se Neil Young spela live. Snyft!

1 kommentar:

  1. Jag kan förstå hur du känner. Själv köpte jag aldrig någon biljett utan lyssnar istället på min Neil Younglista på Spotify.

    SvaraRadera