onsdag 25 februari 2015

Där allting började

Jag har kunnat sticka så länge jag kan minnas. Fram tills för några år sedan stickade jag lite då och då, en halsduk där, en mössa där. Bara aviga och räta och inget avancerat. När jag skulle bli faster för första gången bestämde jag mig för att jag ville ge bort en stickad kofta. Jag köpte garn och mönster och slet hårt i en månad eller två, innan den var färdig. Helt underbart fin var den, tyckte jag då, men jag undrar vad jag skulle tycka om jag fick se den igen nu.
 
Mamma brukade alltid sticka sockor till mig, så glad i hågen köpte jag strumpstickor och raggsocksgarn och satte igång. Det tog nog några veckor innan första paret var färdigt, men mitt självförtroende på handarbetesfronten hade växt betydligt. Först flera år senare fattade jag att jag hållit mina sockstickningar bak och fram, med konsekvensen att jag var tvungen att sticka aviga maskor för att rå en rät yta. Jag är väldigt snabb på att sticka aviga maskor nu för tiden.
 
 När jag skulle få mitt första barn 2008 ville jag virka en babyfilt i mormorsrutor. Instruktioner hittade jag på någon svens-finsk sida. Filten blev både fin och välanvänd, men jag hade inte vett nog att virka en kant på den.

 Mitt första flerfärgsprojekt blev en klassisk Pippi-tröja till sonen. Den är stickad i olika delar som sedan monterades ihop. Att sticka med två trådar på aviga varv är ett pilligt jobb, men jag lärde mig massor på det lilla projektet.

 
Men så hände det! Jag upptäckte att jag inte var ensam, att internet översvämmades av bloggar om stickning, mönster, tips, inspiration och idéer. Den absolut finaste, vackraste och mest underbara av de alla var bilden ovan, föreställande en Laminaria . Jag var helt betagen, att man kunde sticka något som var så fulländat perfekt! Jag tog fram stickor och garn, satte mig i lugn och ro, här skulle det stickas! Men jag fattade ingenting av mönstret, inget alls! Det var rena grekiskan för mig.
 
Besviken gav jag upp drömmen om en egen Laminara och letade vidare på nätet efter enklare mönster.
 
 

 
 
Tillslut hittade jag ett annat mönster och kämpade på, slog upp förkortningar, lärde mig vad ett omslag var, hittills hade jag ju bara stickat aviga och räta. Resultatet blev en sjal, stickad på för små stickor i ett för tjockt garn, men mönstret satt ju där det skulle. Sedan stickade jag vidare i livet och tänkte inte mer på min förlorade dröm, allt medan stickningen gick från att vara något roligt, till ett interesse till en ren besatthet.
 
För någon vecka sedan såg jag den underbara bilden igen, precis lika vacker och lockande som för några år sedan. Garn är nu inhandlat och snart bär det i väg på mina drömmars resa. med destination där allting engång började.


5 kommentarer:

  1. Klart du fixar att sticka den! Kul att läsa lite om din stick-bakgrund :) Jag har fortfarande inte lärt mig virka mormorsrutor, något jag definitivt ska göra någon gång, mormorsrutor är väl min Laminara, dags att ta tag i det snart:)

    SvaraRadera
  2. Kul att läsa om din stickhistoria. Det borde fler berätta om. Kanske jag också skulle ta och göra någon dag. :)

    SvaraRadera
  3. Laminaria ÄR fantastisk!
    Den första svåra spetsstickning jag gav mig på. Och den gav bara mersmak :-)

    SvaraRadera
  4. Så fint blogginnlegg! Morsomt å høre din strikkehistorie!

    SvaraRadera